Vrede
(Artikeln tidigare publicerad i Poker Magazine som andra delen i en artikelserie om de sju dödssynderna)
Iliaden beskrev vrede som ”Sötare än trögflytande honung”. Det är också en av de sju dödssynderna. Hur kan något medfött vara en synd, och kan vi verkligen leva utan den?
Mina två mest definierande karaktärsdrag, sade min far en gång till mig när vi satt i en ankarlift i Åre, är äregirighet och ursinne. Att det skulle vara kombinationen av mina föräldrars respektive värsta egenskap tror jag inte ens snuddade vid hans tankar. Fel hade han dock inte. Jag blev ofta arg när jag var yngre. Jag tror till och med att jag var en liten rageoholic. Det händer inte lika ofta längre, men jag uppskattar när det händer. Jag visualiserar mig mitt ursinne som en strid, men jämnt, strömmande flod – som forsar fram längst ned i mig, om nu sådana riktningar som framåt och nedåt existerar i en person. Det syns inte i mitt ansikte, men jag inbillar mig fortfarande att den alltid är där, under ytan. Och jag älskar den. Jag älskar att uppfyllas av min vrede. De gånger den flammar upp känner jag mig levande. Den är som ett rus. Och jag tycker, när det händer, alltid att den är rättfärdig. Jag uppmärksammar en orättvisa eller något jag tycker är fel, och så rinner det till. Jag har också alltid sett min ilska som en tillgång. En drivkraft som ger mig styrkan att fortsätta kämpa. Jag är livrädd för den dagen jag inte längre kan känna ilska, eftersom jag tror att den dagen har jag gett upp.
Ilskan ger mitt liv syfte. Jag får riktning och mål. Allt som inte är föremål för min ilska i det ögonblicket blir oviktigt. Det enda som betyder något är hämnd. Mest med ord, även om det ibland under mitt liv har lett till mer än så. Oöverlagda ord och oöverlagda gärningar, som skadat andra – och allt som oftast även mig själv.
Biologiskt är det flera saker som händer. Hjärtat rusar, blodtrycket höjs och adrenalinet strömmar till. Jag vet inte hur du är, men jag är väldigt förtjust i adrenalin. Men Gud, eller snarare kyrkan, skulle nog inte köpa mitt patetiska försök att skylla på min biologi. Så jag ska till helvetet, för vrede är en av de sju dödssynderna.
Rent biologiskt är vrede en bra försvarsmekanism – som svar på ett hot eller plötslig smärta. Det är den vanliga evolutionsbiologiska förklaringen. I vårt västerländska samhälle tycker vi också att ilska har sin plats. Riktad mot sociala orättvisor eller förtryck anser man den kunna tjäna ett syfte, till och med göra gott. Aristoteles verkar ha tyckt att det var en känsla bland andra, och att den kunde tjäna ett syfte. Han ansåg att vrede var ett svar på smärta, och att den alltid förde med sig litet njutning, i de tankar på hämnd som han ansåg hörde vreden till. De flesta psykologer idag anser att ilska är naturligt, så länge man finner ett hälsosamt och konstruktivt sätt att uttrycka den på. Den löper dessutom över ett brett spektrum som spänner från irritation i ena änden av skalan till ursinne i den andra ändan. Så vi försöker kontrollera den, förtrycka den eller få utlopp för den i terapi eller som del i en hejaklack på en fotbollsmatch.
De flesta filosofer och religioner anser ändå att ilska är en synd, eller är ett gift och ett hinder för andlig utveckling.
I kristendomen finns det stöd för detta i bergspredikan. I Matteus säger Jesus att inte bara mord är en synd. Om du blir arg, förolämpar någon och kallar den för dåre – då ska du brinna i helvetet. Predikan avslutas med det berömda budskapet att man ska vända andra kinden till.
Den stoiska filosofen Seneca var samtida med Jesus. Han skrev att ingen pest hade kostat mänskligheten mer.
Vad är då vrede? Ilska kan vara att man helt förlorar kontrollen och sårar någon oöverlagt, vilket ofta är en tragedi, både för en själv och för den man skadar. Men ilska kan också vara att nära tanken på hämnd för någon oförätt, inbillad eller verklig, fysisk eller psykisk. Den har lett till krig och använts i krig. Den har dödat och mördat och skadat. Människor som bär på ilska blir olyckliga i längden och skadar alltså inte bara sin omgivning med sin ilska, utan även sig själva. Att bära på hat förhindrar lugn enligt buddhismen, vilket i sin tur förhindrar insikt och lycka.
Både kristendomen och buddhismen har alltså en poäng i att ilska är skadligt. Men buddhismens syn på det hela är lite mer applicerbart i en modern värld än kristendomens.
Buddismen ser ilska som ett av de beroenden som hindrar en från att inse att allt är en illusion. Och beroendeframkallande är det. Om det inte är adrenalinet som gör det är det kanske enkelheten i tillståndet som ilskan för med sig.
Jag tror personligen att buddhismen har rätt i att det skulle kunna gå att utföra många av de saker man tillskriver ilskan utan att vara arg. Man kan försvara sig utan ilska, man kan bekämpa orättvisor och förtryck utan ilska, och man får antagligen ett bättre resultat om man inte är förblindad av känslor och tankar på hämnd. Man ska välja sina strider sägs det. Ilskan förhindrar ett rationellt val.
Så vad ska man göra om man inte vill leva i synd? Ska man, som vi gjort i väst, acceptera vrede som en del av den mänskliga naturen och försöka använda den konstruktivt eller hitta mindre skadliga utlopp – som idrott eller konst. Eller ska vi försöka besegra vår egen inre natur? Och om vi bestämmer oss för att kasta ut ilskan från vårt väsen, att besegra vår egen natur, blir vi då inte skyldiga till högmod, en annan av dödssynderna?
Oavsett vad så är det i alla fall så att det är bättre att styra sin vrede än att din vrede styr dig.