ARON FLAM

(Artikeln tidigare publicerad i Poker Magazine)

Att använda humor vid pokerbordet kan vara ett sätt att skapa osäkerhet hos andra – eller att dölja sin egen. Med hjälp av humor kan man öka spänningen, eller desarmera en överspänd situation. Och som grädde på moset är humor ett utmärkt sätt att få någon ur balans.

Risken finns att det här inte kommer att bli en rolig artikel – den ska nämligen handla om humor – och som någon en gång sade: ”Humor kan dissekeras precis som man dissekerar en groda, men den dör under processen och innandömet är avskräckande för alla utom dem med ett rent vetenskapligt sinnelag”

Nästan alla stora filosofer har snuddat vid ämnet humor. Trots det kan man säga att området är väldigt eftersatt av de stora tänkarna. Skälet är att det är nästan omöjligt att avgöra vad humor är för något. Till följd av detta har det uppstått ett antal teorier som angriper problemet på olika sätt.

Den teori som ligger närmast till hands härstammar från Aristoteles och Platon. Deras teorier berör den humor som uppstår av den känsla av överlägsenhet vi kan känna över andra. Den kallas kort och gott för överlägsenhetsteorin. Platons förklaring av humor är, något förenklat, att när den tragedi vi kallar okunskap återfinns hos en svagare part så upplever vi det som löjligt – varpå skratt kan framkallas.

”Skadeglädje är den enda sanna glädjen” – sägs det i alla fall. Det är inte ovanligt att se spelare skämtsamt snacka skit om någon annan spelares strategi vid bordet. Om man gör det för att bekräfta sin egen överlägsenhet blir effekten förhoppningsvis att man gör motspelaren irriterad, vilket får denne ur balans och gör honom eller henne till en sämre spelare. Det är med andra ord en psykning.

Om man inte är en alltför överlägsen skitstövel har det dessutom en liten bonus med sig i att man underhåller de andra vid bordet – vilket gör att man får dessa med sig. Denna form av lätt mobbning kan verka underhållande på samma gång som den tjänar ett strategiskt syfte. Är spelaren man ger sig på redan osäker – vilket han bör vara om man ska gå efter överlägsenhetsteorin som stipulerar att det roliga finns just i påpekandet av den svages löjlighet – så bör den uppnå önskad effekt.

Risken finns dock att de andra spelarna börjar störa sig på dig – istället för ditt tilltänkta offer. Vill man då vända på steken och framkalla sympati för sin egen person – eller simulera svaghet – så kan man använda sig av Robert Solomons underlägsenhetsteori om humor. Den stipulerar istället att genom att driva med sina egna svagheter så framkallar man igenkänning och därigenom sympati från sina medmänniskor. Förmågan att inte ta sig själv på allt för stort allvar är något som andra uppskattar. Och det kan vara användbart om du vill verka svagare än vad du är utan att egentligen göra en alltför stor sak av det. Låt mig påpeka här att det inte räcker med att uppgivet konstatera att du har en svag hand för att det ska uppfattas som humor. Men om du suckar och säger att du har en svag hand för att du har varit tvungen att ge handjobb på herrtoaletten för att ha råd med insatsen till bordet – då börjar du närma dig.

I det fallet har du nämligen gjort mer än att konstatera faktum. Du har använt ett begrepp som alla kan relatera till, nämligen ”svag hand”, och du har satt den i ett nytt sammanhang – ”handjobb på herrtoaletten”. Du har dessutom påpekat att du gjorde det för att ha råd med insatsen vilket gör dig till en beklagansvärd individ. Du fyller alltså kriterierna för underlägsenhetsteorin.

Att ge ett beprövat begrepp en ny innebörd angränsar dessutom till ytterligare en teori. Och en som jag själv är en varm anhängare av. Den kallas för missförhållandeteorin och introducerades först av Aristoteles. Han konstaterar i sin bok Retorik från 300-talet före vår tideräkning att bästa sättet att få en publik att skratta är skapa en förväntan hos publiken och sedan leverera den med en twist. En av mina egna favoritkomiker – Zach Galifianakis – har ett utmärkt skämt som kan tjäna som exempel. I USA finns ett uttryck som nästan är kliché. Det lyder: ”Man vet att man är alkoholist när bartendern vet vad man heter”.

Zach levererar den meningen och lägger till: ”trots att man aldrig varit på den baren förut”.

Tanken bakom missförhållandeteorin är att humor uppstår när något bekant belyses på ett nytt sätt. Humorn består här av att få åhöraren ur balans.

Schopenhauer, som ibland lite slarvigt brukar kallas för pessimismens fader, har vidareutvecklat missförhållandeteorin och tillägger att ju större överraskningsmomentet är desto våldsammare blir skrattet det framkallar.

Kant tar det hela ännu längre och säger att humor är en skapad förväntan eller spänning som får sin utlösning i ingenting. Jag kan ta ett av mina egna skämt som exempel här. ”Visste du att om du googlar naziporr – så kommer du till my little ponies hemsida? Först blir man förvånad – men sen känns det självklart på något sätt”. Vilket det givetvis inte alls gör. Det enda som händer är att jag placerar bilden av blonda Helga med hårt rullade flätor i håret, en piska i handen och ridstövlar på sig bara för att ersätta den med bilden av rosa plasthästar – vilket skapar förvirring. Neuronerna i din hjärna krockar då förhoppningsvis med varandra och skratt uppstår.

Kants version av missförhållandeteorin snuddar dessutom vid ytterligare en teori som jag gillar och använder i min egen komik – befrielseteorin.

Den främsta förespråkaren för befrielseteorin är Freud. Han anser att humor bygger på spänning – som sedan får sin förlösning. Vi skämtar om det som är svårt, tragiskt eller socialt obekvämt att ta upp till diskussion. Enligt Freud är humor ett sätt för oss människor att få utlopp för vår aggressivitet, undertryckta sexuella behov (man kommer inte undan sådana när man har med Freud att göra vilket jag anser säger mer om honom än om andra) och vår sorg.

Enligt det här sättet att se på saken är humor ett sätt att desarmera spända situationer. Och vid ett pokerbord finns det mycket undertryckta känslor och det uppstår en hel del spända situationer. Om du då vill neutralisera en situation kan ett skämt vara på sin plats. Det kan verka som att ett fientligt skämt riktat mot en fientligt inställd person ska vara en spänningshöjare – men i realiteten är det tvärtom. Det blir som en ventil där aggressiviteten kan få pysa ut.

Sammanfattningsvis kan man säga att humor kan användas för att skapa spänning, för att desarmera spänning – för att simulera svaghet eller styrka (det vill säga dölja svaghet) – och för att få dina motspelare ur balans. Vad humor är för något kan jag dock tyvärr inte svara på, men jag tror att det kan vara något som är roligt.