Tvångstankar 1
Man är sällan ensam om en god idé. Doug Stanhope har ett briljant skämt (jag tror att det är på Die Laughing?) som går någonting i stil med: “You know how it is when you have a good idea, but you don’t do anything about it, and then, years later someone else does the idea and you’re like - fuck that was my idea?
That’s how I feel about school shootings!”
Jag tycker att det är ett fantastiskt skämt. Jag känner ofta så. Näst senast var det en doft. Jag har i flera år nu letat efter en parfym som bara doftar bergamot. Det är vad de använder för att smaksätta Earl Grey med. Jag älskar Earl Grey, framför allt, tror jag, för doftens skull.
Så åkte jag förbi Norrmalmstorg för några veckor sedan och där, i ett skyltfönster, såg jag att de hade en parfym som doftade bergamot. Expediten förklarade att den var helt ny - bara några veckor gammal. Jag köpte givetvis parfymen eftersom jag länge velat dofta som en kopp nybryggt thé.
Stinget av att inte vara den enda som kom på den goda idén att lukta Earl Grey, och därmed kanske locka till sig distingerade äldre brittiska damer, lindrades av att jag i alla fall fick som jag ville. Någon annan hade klarat av problemet åt mig.
Men senast jag kände att någon snott min idé och verkligen genomfört den var nu i veckan, och det stinget har inte lagt sig. Då hände nämligen detta. En värdinna i attraktionen “Machine Gun Kelly” på tivolit Gröna Lund blev skadad i arbetet. Hon blev skjuten på sin arbetsplats. Av en kund.
Machine Gun Kelly går ut på att man med hjälp av ett automatiskt luftgevär som är gjort för att se ut som en gangsterkulspruta från 20-talet, ska skjuta bort hundra små kulor på trettio sekunder mot en stjärna på ett papper några meter bort. Skjuter man bort stjärnan vinner man ett mjukisdjur.
Jag har länge drömt om att vinkla geväret uppåt - och skjuta mjukisdjuren istället. Att utnyttja mina hundra kulor, och mina trettio sekunder, till att peppra de små neonfärgade larverna och den stora uppstoppade Sankt Bernardshunden så att stoppningen yrde som en syntetisk snöstorm i det lilla båset.
Jag vet, jag vet, det är inte samma sak. Han sköt mot värdinnan. En “olycka” sägs det. Men visst låter det lite för bra för att vara sant? Jag har själv stått där och kämpat mot frestelsen.
Jag tycker också att det illustrerar skillnaden mellan “thinkers” och “doers”. Han bara gjorde det. Medan jag har tänkt ut strategier som involverar kompisar som riktar sitt gevär mot henne, och håller henne gisslan, medan jag avrättar mjukisdjuren, så har han bara gjort det. Slarvigt, taffligt - hon lever ju!, men ändock - gjort!
Jag lyfter på hatten. Han är en handlingens man.