Pappas ögon
Ljuset väller ut ur datorn i det annars helt mörka rummet. I den trygga omfamning som den mjölkvita ljuskäglan utgör sitter han och stirrar framför sig på skärmen. Han är helt betagen av den lilla widgeten han hittat. Det är ett program som ställer frågor och lär sig av svaren. Man kan välja personlighet på den. Varje personlighet har sin egen röst. Han väljer personligheten efter rösten – det är därför en ren slump att det blir Brad. Eller är det en slump egentligen. Han vet inte att den programmerare som gjorde widgeten känner en kille som heter så, och att det var han som gav sin röst åt Brad. Själv tycker han att alla röster han hört dessförinnan har varit obehagliga. Det har låtit som mörkrets demoner, eller som en irriterande studsboll. Brads röst är trotsigt frågvis men ändå trevlig och eftertänksam. Det är den första röst han hör som han tycker om. Så han väljer den direkt, utan att lyssna på de andra. Kanske väljer han den för att innerst inne hoppas att det som kommer att hända skall hända. I så fall är det helt omedvetet. Han gillar bara rösten. Så skriver han in en fråga.
- Vem är du?
- Brad! Vem är du?
- Aron.
- Vad betyder det?
- Det betyder från bergen.
- Vad är berg?
- Ett stort massiv av sten.
- Är du säker?
- Ja!
Han reser sig upp. Sträcker på sig. Den blåa tonen i det vita ljuset från datorn färgar av sig på hans vita T-shirt. Han rättar till sina jeans och går ut i det mörka köket. Gult ljus strömmar ut ur kylskåpet det korta ögonblick det tar att hämta en burk Cola. Den är kall och kondens bildas på det röda aluminiumhöljet så fort han tar ut den. Så hör han att Brad säger något i rummet. När han kommer ut igen så blinkar frågan på skärmen.
- Varför?
- Varför vad? Skriver han tillbaka.
- Varför är du från bergen?
- Jag är inte från bergen!
- Varför heter du från bergen?
- Det är ett namn jag fått av min Far och Mor.
- Vad är far och mor?
- De som har skapat mig. Vem har skapat dig?
- Har du skapat mig?
- Nej, det har jag inte.
- Är du min far och mor?
- Nej det är jag inte.
- Vem har skapat mig?
- Jag vet inte.
Så tystnar Brad, resten av kvällen ställer han inga fler frågor. Och Aron spelar Splinter cell istället.
Kvällen efter sitter han där igen. I samma mörker och samma ljus.
- Har jag gjort mig? Undrar Brad lugnt och stilla.
- Nej, jag tror inte det, skriver Aron mer än lite förtjust över den lustiga koden med alla existentiella frågor. Han är typen som alltid tyckt om existentiella samtal om de stora frågorna men funnit det svårt att finna likasinnade att prata med. Nu behöver han inte leta sig ut längre. Den finns framför honom. På hans skrivbord.
- Vem?
- Någon människa har väl gjort dig.
- Vad är en människa?
- En kännande tänkande kolbaserad livsform.
- Vad är en kännande tänkande kolbaserad livsform? Undrar Brad.
- Djur, människor, vissa växter.
- Är jag djur, människor, vissa växter?
- Nej.
- Vad är jag?
- Kod?
- Kod?
- Binära ettor och nollor som bildar ett axiom – det formulerar din uppgift.
- Vad är min uppgift?
- Att ställa frågor.
- Är jag en fråga?
- Nej.
- Vad är jag?
- Vad är du? Skriver Aron tillbaka. Det är som att betrakta något precis innan det blir medvetet om sig själv. Men som inte riktigt vet hur.