Foto av: www.photogeza.com

Naturen inviger en ny utställning. Förväntningarna är som alltid skyhöga. Men skribenten är, om än överväldigad, mest förvirrad.

Naturen är en av våra största samtida, dåtida och med allra största sannolikhet, framtida installationskonstnärer. Så mycket är säkert då, även om hon har haft en ojämn karriär, ändå kan säga att den varit lång. Och när man sålunda skall recensera ännu ett verk av henne så är det nästan omöjligt att bortse från hennes tidigare konstnärskap.

Bland dessa märks givetvis storslagna installationer som Grand Canyon eller Stilla Havet. Verk som syftar till att påminna observatören om Naturens storslagenhet och människans litenhet. Speciellt Stilla Havet kan ses som en lyckad framställning av den ständiga föränderligheten i ett för åskådaren beständigt hav av hav. Detta till skillnad från hennes senare verk Atlanten som inte alls fick samma lyckade mottagande hos en bredare allmänhet men som på senare dagar haft en allt stridare ström av besökare.

Sett i ljuset av detta men även tillfälliga attraktioner som Pompeji (år 79 enligt vår tideräkning) där hon lät en vulkan begrava en hel stad i lava och aska. Där blev ju dessutom betraktarna en del av konstverket på ett sätt som talar väl för Naturens sätt att gripa tag i åskådaren och göra honom/henne till en del av verket. Denna pedagogik är för övrigt kännetecknande för Naturens konstnärskap. Hon involverar åskådaren på ett sätt som andra konstnärer enbart kan drömma om. Allt detta gör det svårt att bedöma hennes senaste installation: ”Förruttnelsen”.

Den påminner i inledningen om hennes tidigare så, för sin frid, uppskattade ”Förmultnelsen”, vilket ytterligare grumlar analysen.

Framför oss ligger nämligen en människa, nyligen avliden, och inledningsvis känner betraktaren enbart frid. Det är svårt att få något annat intryck av liket och man blir smått förvirrad över den brist på dynamik som installationen utstrålar. Om man närmar sig verket så inser man dock att något pågår. Autolysen, kroppens nedbrytning inifrån, är i full gång. Enzymerna som annars hjälper kroppen att bryta ned och omvandla födoämnen har här börjat bryta ned de egna cellernas väggar. De har alltså börjat omvandla kroppen de vistas i. Effekten blir en vätska som sipprar ut i kroppens hudlager och börjar lösa upp dem.

Det är förvirrande och upprörande. Vad vill Naturen säga med det här? Att enzymer är som parasiter som lever på kroppsunderstödda subventioner? Att efter välfärdskroppens död, med en världsfrånvarande ideologi, är enzymerna inget annat än likskändare som roffar åt sig det de kan medan tid ännu är? Det känns nästan politiskt övertydligt på ett poetiskt vis.

Men så börjar huden lossna från kadavret, på sina ställen i stora flak. Plötsligt har verket fått en annan, mycket djupare, innebörd. Betraktaren känner sig nästan trygg här. Publiken kommer till rätta med omvandlingen och ser dess syfte. Givetvis måste det bli så här. Ut med det gamla och in med det nya. Det är lättnaden över att något äntligen händer som lägger sig som ett varmt täcke över betraktaren. Inte ens i döden råder stillhet. Förändring pågår även här. Men detta är en självklarhet som knappast är nödvändig att påpeka. Konfrontationen kan tyckas malplacé. Den här betraktaren är plötsligt benägen att stämpla verket som banalt. Var detta allt?

Så överraskar Naturen återigen. Detta i sig är ingen överraskning då det är kännetecknande för denna typ av korta installationer som på något sätt har kryddat Naturens annars så storslagna verk. Det är också det som gör det så svårt att veta om verket skall tolkas för sig, eller i något sorts större sammanhang?

Nu kommer också flugorna in i bilden. Flugorna lägger sina ägg i de öppningar som finns i den avlidna människokroppen. De lägger dem i ögonhålorna, i munnen och även i mindre hygieniska kroppsöppningar som runt könsorgan och anus. Fluglarverna tar hand om det som enzymerna, på grund av lathet eller allmän inkompetens (oklart vad), inte klarar av. Fluglarverna ligger tätt hoptryckta och krälar sig under huden på installationen. Det är vackert men inte längre stillsamt. Tydligt rör sig de vita larverna under den mjälla huden på liket. Lyssnar man noga kan man höra ljudet av när de äter underhudsfettet på liket. Det så kallade subkutana fettet är känt för sin milda smak och himmelska arom. Symboliken är uppenbar och det är nu nästan självklart att hudlossningen avsiktligt syftade till Einstein och hans kommentar om att det enda konstanta är förändring. Att det är banalt är självklart och det behövdes inte mer än fluglarver som festar på ett kadavers återstående fettresurser för att påminna oss om detta enkla faktum. Men nu har vi glömt bort enzymerna. De gör sig påminda igen och låter inte betraktaren vila för en enda sekund. De har nu ätit sig igenom alla cellväggar och den vätska som sipprat ut från cellerna har nu nått kroppens större bakteriekolonier i magsäck och tunntarm. Denna del av installationen har svultit sedan installationsmaterialet anskaffades och börjar föröka sig som bakterier. (Vilket slår kaninernas förökningstakt överlägset.) Verket har nu gått in i en bredare strukturalistisk tolkning av hela mänsklighetens historia på bara några korta ögonblick. Naturen låter inte betraktaren vila. Ständigt närvarande förstår man nu att dessa bakterier har gått från armod till överflöd. De förökar sig snabbt och börjar sedan sprida sig genom kroppen i samma vätska som de livnär sig på.

Kan globaliseringens historia och effekter illustreras tydligare? Bakterierna är i Utopia och betraktaren dras med i den glada matfest som detta plötsliga överflöd har medfört. Allt man ser är att det äts och knullas och skits. Det är en tydligt medveten konsumtionsglädje som präglar bakteriernas samhälle. Där kan på ett djupare plan skönjas hedonism i deras brist på framförhållning. Det är som om de visste att överflödet snart tar slut, och att njuta så mycket man kan medan tids är, inte kan vara fel då det som följer givetvis för bakterierna ”inte är”. Den epikureiska grundtesen är därmed storslaget illustrerad.

Det är ur skiten som Naturen hämtar sitt nästa steg i installationen. Bakterierna avger nämligen avföring i form av gas. De äter och förökar sig, visst, men ju längre festen pågår desto mer illa börjar det lukta. Trots detta slutar inte bakterierna att släppa sig. Hur skickligt är det inte av Naturen att bokstavligt talat forma nästa steg i ”Förruttnelsen” ur skit? Detta säger mer om avföringens existentiella syfte än någonsin Kunderas essä om sambandet mellan bajs och kitsch kunnat göra. Hur tydligt blir inte hela människosläktets historiska strävan i de världar av bakterier som lever i överflödet utan en tanke på sitt kommande öde. För vad händer deras världar när de dränkts i sin egen avföring? Rötgasbildningen gör att buken sväller upp och nu börjar installationen att lukta riktigt illa. Likets penis har dessutom svällt till tre gånger sin normala storlek, vilket är ironiskt då installationsmaterialet i livet hade enorma komplex för sin penis ringa storlek. Försöker hon säga att det du saknar i livet skall du få i döden? Det är svårt att sia om detta är konstnärens verkliga avsikt och vid det här laget är betraktaren för misstänksam mot konstnären för att våga vaggas in i någon falsk trygghet. Baksmällan och doften från bakteriernas backanal dunkar fortfarande i huvudet och sticker i näsborrarna. Just som man kan ta ett andetag och är djupt försjunken i dystra tankar väcks man ur sin dvala av en smäll. Magsäcken eller tunntarmen har gett vika för trycket från gasen. Det spelar troligtvis ingen roll vilken av dem de är då oklarheten verkar vara överlagd och bidrar till överraskningsmomentet.

Ett moln av stank lägger sig i lokalen. Förvirring på gränsen till panik bryter ut. Dels av att man får för sig att detta var installationens final och att man nästan missade den men också dels därför att man nu förstår att man inte alls får det i döden som man inte fick i livet. I stället träder nu installationen fram ur skuggorna och avslöjar sig för vad den är. Ett dokument över det som är stadd i ständig förändring. Inget kan du hålla kvar vid. Allt försvinner. Att det är just penisens vandring från liten till stor och sedan åter till liten är typiskt. Men ingenstans är förgängligheten så tydlig som här. Efter detta accepterar man fortsättningen som är installationens sista och längsta fas - förruttnelse och upplösning. Bakterierna har ännu inte avslutat sitt värv. Alla vävnader smälter allteftersom de blir till bakterieavföring. Hjärnan är en av de tidigaste att lämna kroppen, vilket kan anses vara ett smart drag. Den rinner ut ur öronen och munnen.

Köttätande skalbaggar svämmar in över liket för att ta hand om de större bitarna som bakterierna inte klarar av. Det är ett grepp som konstnären tagit till förut. Detta knyter verket an till en större kanon och ett auteurskap som är typiskt för Naturen. Bryggan mellan delen och det hela om man så vill. Det som är kvar av installationen är inte mer än ett skellett med något som kan liknas vid en kostym av hud på sig. Resten av vävnaderna smälter ut ur liket och ned i underlaget. Åter ett tydligt ställningstagande från konstnärens sida. Det blir nästan något religiöst, om inte bibliskt, över denna sista del i konstverket. Det skriker ut: ”av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Imponerande javisst, men ställt mot tidigare verk, ändå en klart banal studie i förgänglighet. Och som en sådan kan den också uppfattas som lätt morbid. Även om detta verk inte kommer att nämnas i någon betraktelse över Naturens viktigare verk, så förtjänar den ändå en omnämning. Efter sådana här utställningar ser man fram emot vad den innovativa konstnären skall hitta på härnäst. Kanske något som knyter an till växthuseffekten?