ARON FLAM

(Artikeln tidigare publicerad i Poker Magazine)

Planen inför den här artikeln var att lämna in ett blankt papper. Men i så fall hade jag knappast kunnat motivera att skriva en faktura. Hur kommer det sig att det kan vara en dödssynd att inte göra någonting?

Tro mig! Jag drog mig verkligen för att skriva den här artikeln. Jag har läst på duktigt i alla fall. Det är inte lika ansträngande. Jag anser mig själv vara lat, men jag är inte helt säker på att det är sant, eftersom jag tyckt mig märka, att dem enda som anser sig vara lata är sådana som inte är det. Lata människor bryr sig inte om anseende. Och det är bara en av många fördelar med lättja.

Av de jag känner som är högpresterande anser sig alla vara lata. Så när jag känner mig lat brukar jag trösta mig med det.

Det är inte så fint att vara lat på riktigt i dagens samhälle. Slackers uppskattas inte – man ska helst bidra med någonting. Detta trots att många av dem som bidrar kanske inte ens bidrar med något bra.

Dödssynden lättja var från början flera liknande dödssynder som bakades ihop till en. En av dem var acedia. Ett grekiskt ord som betyder att man försummar att ta hand om sin uppgift. I Dantes Inferno är straffet för acedia, i helvetet, att för evigt springa så snabbt man kan.

Det är apati – det beteende som orsakas av melankoli. Och melankoli var för de kristna på den tiden ett tecken på att personen som drabbats av det vägrade att njuta av Guds skapelse – som enligt dem var så fantastisk att man skulle gå omkring och vara överlycklig varje dag – bara för att man fick njuta av den.

Troligtvis kände dåtidens kristna att om man inte var glad, eller kände hopplöshet med livet, att det var som att tvivla på Guds existens. Gud var hopp, och en person utan hopp, levde därför i en värld utan Gud. Däri bestod synden. Oavsett om hopplösheten berodde på att man inte älskade Gud tillräckligt, eller kanske till och med hatade honom, eller om det berodde på att man inte trodde på Gud, så var det en synd.

Den andra delen av det som kom att bli lättja var förtvivlan. Vilket är just att förlora hoppet. Det bakades in i acedia redan innan det blev lättja. Men eftersom förtvivlan var så likt acedia bestämde sig påve Gregorius för att baka ihop dem med varandra. Det var inga problem för honom. Han var nämligen en produktiv person.

Jag tycker det är lite taskigt att göra förtvivlan till en synd – eftersom det också måste varit den enda vettiga reaktionen på livet under den tiden. Men så är det i världen även idag. Med rätt glasögon och tillräckligt långt tidsperspektiv är det inte svårt att känna hopplöshet för mänskligheten, planeten eller våra nära och kära. Som den anonyma berättarrösten i Chuck Pahlaniuks Fight Club sade: ”On a long enough timeline, everyone’s survival rate drops to zero”. Och även om det inte är en kul attityd, man knappast blir partyts medelpunkt med den åsikten, så är det i mina ögon ingen synd. Det är snarare ett tecken på klarsynthet.

Det var först på 1600-talet som man började se till effekterna av hopplöshet snarare än tillståndet i sig.  Då vann lättja över både acedia och förtvivlan och blev en officiell dödssynd.  Nu var det snarare så att man såg lättja som synden att misslyckas med att förvalta sina gåvor och talanger.

Och det är en inställning som jag kan instämma med. Eller rättare sagt, jag vet inte om det är en synd men jag tycker att det är synd om en person inte förvaltar sin talang – om man nu varit lycklig nog att begåvas med en.

Misstolkar man den rätt, och det tror jag nog är norm snarare än undantag, så kan den användas, och har använts, till att förtrycka folk att jobba ihjäl sig på arbeten de hatar.  På svenska är det till och med så att ordet jobbigt, att ha det svårt, kommer från verbet att jobba. Vilket jag tar som ett tecken på att det inte är särskilt kul att ha ett jobb. ”Du har en talang för att skyffla koskit, Gustaf – så se till att göra det ordentligt!” Om man tycker något är roligt behöver man aldrig den uppmaningen.

Den moderna tolkningen av lättja är snarare likgiltighet. Likgiltighet inför lidande, orättvisor och missförhållanden. Men som redan sagts. Det är lite taskigt att göra den enda vettiga reaktionen i ett samhälle till synd.

Så är lättja en synd idag? Jag tror att människor får leva sina liv som de vill. Med det sagt så ser jag ingen anledning att sjunka ned i förtvivlan. Lättja är troligtvis, om inte en synd, så synd för dig, om du lider av hopplösheten.

Man får försöka hitta det man tycker är roligt och sen sysselsätta sig med det i väntan på det oundvikliga. För om situationen i sanning är hopplös ska man göra det man mår bra av och är bra på, försumma det som du inte tycker är roligt och därför antagligen är dålig på, i så stor utsträckning som möjligt. Med lite tur och gott omdöme från din sida blir världen per automatik en bättre plats att vara på – eftersom du ändå var ett otrevligt och dåligt kafébiträde – som förstörde både mitt morgonhumör och mitt morgonkaffe.