ARON FLAM

Ett återkommande tema var att Jonatan försökte brotta ned Özz - homoerotiska traditioner för en homosocial miljö.

Pojkbandet EMD på sin reunionturné om femtio år.

Och så flyger vi till Bergen på nya äventyr.

Arla i urtid var Arlanda. Det är inte världens bästa bild men jag är inte världens bästa fotograf. Och det har inget med att det var tidigt på morgonen att göra. Som tur är har Özz på sig en reflex som ger bilden lite stjärnglans.

Mer vaken än så här var sedan Jonatan inte under hela turnén - upprätt sovandes.

Vid första anblick en glad snuskig farbror man helst hade sluppit träffa. André Jerman, vår Norske kollega och den fjärde axeln i vår turné: “The Axis of Good”. Om namnet var ett dåligt skämt från början, så blev det om möjligt lite bättre nu - när det plötsligt var fyra axlar - trots att alla vet att axlar ska vara tre.

Men han är stilig i profil. Minst lika stilig som Gardemoen är dyrt - det måste man tillstå. (Och kom inte dragandes med det där jävla jude - snål - så klart att han anmärker på att det är dyrt. Åk till Norge! Känn dig fattig! Om vi svenskar vill ha ett kvitto på att vi lämnat våra “fornstora da’r” bakom oss så är det bara att uppleva Norges andra renässans. Norrmännen har inte haft det så här bra sen strax innan digerdöden.)

Stavanger - vi lyckades med konststycket att göra stand-up för fjorton pers. Och då räknar jag bartendern och fem av Özz familjemedlemmar i denna total. Gick det bra? Bättre för André och Özz än för mig och Jonatan. Hur är det nu man säger? Det var en erfarenhet.

Konsten att fånga Özz i ögonblick han står still - inga - han står aldrig still. Kanske är det som han säger - han är flykting - han vet hur man flyr. Men att inte ens vilja bli fångad på bild? Det är att gå till överdrift. (Ett konststycke jag dock lyckades med - som ni kanske märker nu när detta lilla bildspel är till ända)

(Artikeln tidigare publicerad i Poker Magazine)

Att använda humor vid pokerbordet kan vara ett sätt att skapa osäkerhet hos andra – eller att dölja sin egen. Med hjälp av humor kan man öka spänningen, eller desarmera en överspänd situation. Och som grädde på moset är humor ett utmärkt sätt att få någon ur balans.

Risken finns att det här inte kommer att bli en rolig artikel – den ska nämligen handla om humor – och som någon en gång sade: ”Humor kan dissekeras precis som man dissekerar en groda, men den dör under processen och innandömet är avskräckande för alla utom dem med ett rent vetenskapligt sinnelag”

Nästan alla stora filosofer har snuddat vid ämnet humor. Trots det kan man säga att området är väldigt eftersatt av de stora tänkarna. Skälet är att det är nästan omöjligt att avgöra vad humor är för något. Till följd av detta har det uppstått ett antal teorier som angriper problemet på olika sätt.

Den teori som ligger närmast till hands härstammar från Aristoteles och Platon. Deras teorier berör den humor som uppstår av den känsla av överlägsenhet vi kan känna över andra. Den kallas kort och gott för överlägsenhetsteorin. Platons förklaring av humor är, något förenklat, att när den tragedi vi kallar okunskap återfinns hos en svagare part så upplever vi det som löjligt – varpå skratt kan framkallas.

”Skadeglädje är den enda sanna glädjen” – sägs det i alla fall. Det är inte ovanligt att se spelare skämtsamt snacka skit om någon annan spelares strategi vid bordet. Om man gör det för att bekräfta sin egen överlägsenhet blir effekten förhoppningsvis att man gör motspelaren irriterad, vilket får denne ur balans och gör honom eller henne till en sämre spelare. Det är med andra ord en psykning.

Om man inte är en alltför överlägsen skitstövel har det dessutom en liten bonus med sig i att man underhåller de andra vid bordet – vilket gör att man får dessa med sig. Denna form av lätt mobbning kan verka underhållande på samma gång som den tjänar ett strategiskt syfte. Är spelaren man ger sig på redan osäker – vilket han bör vara om man ska gå efter överlägsenhetsteorin som stipulerar att det roliga finns just i påpekandet av den svages löjlighet – så bör den uppnå önskad effekt.

Risken finns dock att de andra spelarna börjar störa sig på dig – istället för ditt tilltänkta offer. Vill man då vända på steken och framkalla sympati för sin egen person – eller simulera svaghet – så kan man använda sig av Robert Solomons underlägsenhetsteori om humor. Den stipulerar istället att genom att driva med sina egna svagheter så framkallar man igenkänning och därigenom sympati från sina medmänniskor. Förmågan att inte ta sig själv på allt för stort allvar är något som andra uppskattar. Och det kan vara användbart om du vill verka svagare än vad du är utan att egentligen göra en alltför stor sak av det. Låt mig påpeka här att det inte räcker med att uppgivet konstatera att du har en svag hand för att det ska uppfattas som humor. Men om du suckar och säger att du har en svag hand för att du har varit tvungen att ge handjobb på herrtoaletten för att ha råd med insatsen till bordet – då börjar du närma dig.

I det fallet har du nämligen gjort mer än att konstatera faktum. Du har använt ett begrepp som alla kan relatera till, nämligen ”svag hand”, och du har satt den i ett nytt sammanhang – ”handjobb på herrtoaletten”. Du har dessutom påpekat att du gjorde det för att ha råd med insatsen vilket gör dig till en beklagansvärd individ. Du fyller alltså kriterierna för underlägsenhetsteorin.

Att ge ett beprövat begrepp en ny innebörd angränsar dessutom till ytterligare en teori. Och en som jag själv är en varm anhängare av. Den kallas för missförhållandeteorin och introducerades först av Aristoteles. Han konstaterar i sin bok Retorik från 300-talet före vår tideräkning att bästa sättet att få en publik att skratta är skapa en förväntan hos publiken och sedan leverera den med en twist. En av mina egna favoritkomiker – Zach Galifianakis – har ett utmärkt skämt som kan tjäna som exempel. I USA finns ett uttryck som nästan är kliché. Det lyder: ”Man vet att man är alkoholist när bartendern vet vad man heter”.

Zach levererar den meningen och lägger till: ”trots att man aldrig varit på den baren förut”.

Tanken bakom missförhållandeteorin är att humor uppstår när något bekant belyses på ett nytt sätt. Humorn består här av att få åhöraren ur balans.

Schopenhauer, som ibland lite slarvigt brukar kallas för pessimismens fader, har vidareutvecklat missförhållandeteorin och tillägger att ju större överraskningsmomentet är desto våldsammare blir skrattet det framkallar.

Kant tar det hela ännu längre och säger att humor är en skapad förväntan eller spänning som får sin utlösning i ingenting. Jag kan ta ett av mina egna skämt som exempel här. ”Visste du att om du googlar naziporr – så kommer du till my little ponies hemsida? Först blir man förvånad – men sen känns det självklart på något sätt”. Vilket det givetvis inte alls gör. Det enda som händer är att jag placerar bilden av blonda Helga med hårt rullade flätor i håret, en piska i handen och ridstövlar på sig bara för att ersätta den med bilden av rosa plasthästar – vilket skapar förvirring. Neuronerna i din hjärna krockar då förhoppningsvis med varandra och skratt uppstår.

Kants version av missförhållandeteorin snuddar dessutom vid ytterligare en teori som jag gillar och använder i min egen komik – befrielseteorin.

Den främsta förespråkaren för befrielseteorin är Freud. Han anser att humor bygger på spänning – som sedan får sin förlösning. Vi skämtar om det som är svårt, tragiskt eller socialt obekvämt att ta upp till diskussion. Enligt Freud är humor ett sätt för oss människor att få utlopp för vår aggressivitet, undertryckta sexuella behov (man kommer inte undan sådana när man har med Freud att göra vilket jag anser säger mer om honom än om andra) och vår sorg.

Enligt det här sättet att se på saken är humor ett sätt att desarmera spända situationer. Och vid ett pokerbord finns det mycket undertryckta känslor och det uppstår en hel del spända situationer. Om du då vill neutralisera en situation kan ett skämt vara på sin plats. Det kan verka som att ett fientligt skämt riktat mot en fientligt inställd person ska vara en spänningshöjare – men i realiteten är det tvärtom. Det blir som en ventil där aggressiviteten kan få pysa ut.

Sammanfattningsvis kan man säga att humor kan användas för att skapa spänning, för att desarmera spänning – för att simulera svaghet eller styrka (det vill säga dölja svaghet) – och för att få dina motspelare ur balans. Vad humor är för något kan jag dock tyvärr inte svara på, men jag tror att det kan vara något som är roligt.

Man är sällan ensam om en god idé. Doug Stanhope har ett briljant skämt (jag tror att det är på Die Laughing?) som går någonting i stil med: “You know how it is when you have a good idea, but you don’t do anything about it, and then, years later someone else does the idea and you’re like - fuck that was my idea?

That’s how I feel about school shootings!”

Jag tycker att det är ett fantastiskt skämt. Jag känner ofta så. Näst senast var det en doft. Jag har i flera år nu letat efter en parfym som bara doftar bergamot. Det är vad de använder för att smaksätta Earl Grey med. Jag älskar Earl Grey, framför allt, tror jag, för doftens skull.

Så åkte jag förbi Norrmalmstorg för några veckor sedan och där, i ett skyltfönster, såg jag att de hade en parfym som doftade bergamot. Expediten förklarade att den var helt ny - bara några veckor gammal. Jag köpte givetvis parfymen eftersom jag länge velat dofta som en kopp nybryggt thé.

Stinget av att inte vara den enda som kom på den goda idén att lukta Earl Grey, och därmed kanske locka till sig distingerade äldre brittiska damer, lindrades av att jag i alla fall fick som jag ville. Någon annan hade klarat av problemet åt mig.

Men senast jag kände att någon snott min idé och verkligen genomfört den var nu i veckan, och det stinget har inte lagt sig. Då hände nämligen detta. En värdinna i attraktionen “Machine Gun Kelly” på tivolit Gröna Lund blev skadad i arbetet. Hon blev skjuten på sin arbetsplats. Av en kund.

Machine Gun Kelly går ut på att man med hjälp av ett automatiskt luftgevär som är gjort för att se ut som en gangsterkulspruta från 20-talet, ska skjuta bort hundra små kulor på trettio sekunder mot en stjärna på ett papper några meter bort. Skjuter man bort stjärnan vinner man ett mjukisdjur.

Jag har länge drömt om att vinkla geväret uppåt - och skjuta mjukisdjuren istället. Att utnyttja mina hundra kulor, och mina trettio sekunder, till att peppra de små neonfärgade larverna och den stora uppstoppade Sankt Bernardshunden så att stoppningen yrde som en syntetisk snöstorm i det lilla båset.

Jag vet, jag vet, det är inte samma sak. Han sköt mot värdinnan. En “olycka” sägs det. Men visst låter det lite för bra för att vara sant? Jag har själv stått där och kämpat mot frestelsen.

Jag tycker också att det illustrerar skillnaden mellan “thinkers” och “doers”. Han bara gjorde det. Medan jag har tänkt ut strategier som involverar kompisar som riktar sitt gevär mot henne, och håller henne gisslan, medan jag avrättar mjukisdjuren, så har han bara gjort det. Slarvigt, taffligt - hon lever ju!, men ändock - gjort!

Jag lyfter på hatten. Han är en handlingens man.

Här kommer ett litet försök till politisk satir från förra året då jag provfilmade för SVTs Morgonsoffan. Tanken var att jag skulle driva med försvarsberedningen. Grundtexten var min och jag skulle spela mot deras nyhetsuppläsare som spelades av Patrik Larsson. Den briljante Ola Söderholm hjälpte mig att göra om texten till dialog.

Patrik: I december skulle det komma ett beslut om utformningen av Sveriges framtida försvar, men beslutet skjuts upp till nästa år – allt på grund av Ryssland. Det snabba kriget i Georgien får försvarsminister Sten Tolgfors att avvakta. Lite hastigt och lustigt kan tyckas, eller vad säger du, vår säkerhetspolitiske expert Aron Flam?

Aron: – Hastigt – ja, lustigt – nej. Men det var helt rätt att skjuta upp beslutet.
Rysslands krig mot Georgien kom och gick väldigt snabbt. Tydligen väntar inte fienden på att man hinner förbereda sig innan de anfaller, så nu måste vi fundera på hur vi kan bli lika snabba som Ryssland – och det är något som måste få ta tid.

Patrik: Men Sverige har inte varit i krig på 200 år. Behöver vi verkligen ett försvar?

Aron: Självklart! Armén är ett lands kuk. Ju större armé vi har desto sexigare blir vi i andra länders ögon. Och som det är nu kan vår armé bäst beskrivas som en fyracentimeters mysklubba.

Patrik: Mm, klimatfrågan hade en central del i det ursprungliga förslaget. Är det viktigt att försvaret är miljövänligt?

Aron: Ja, klimatet är inne just nu. Det är sexigt. Stridsvagnar som drivs av solceller är till exempel en idé jag uppskattar. Problemet med det är förstås att det är kört om ryssen väljer att anfalla en dag när det är mulet.

Patrik: Förslaget lade också ner en hel del krut, ursäkta ordvitsen, på att utveckla ett insatsförsvar som kan användas var som helst i världen. Armén ska alltså inte bara användas i ett eventuellt försvarskrig?

Aron: Nej, försvarsberedningens idé var att man istället ska förhindra konflikter innan de har inträffat. Ironiskt nog just genom att starta en konflikt men det är bättre att förekomma än att förekommas.
Jag har själv två förslag på hur det kan göras. Vi vet till exempel att Norge har massförstörelsevapen, fråga inte hur, jag hörde det av en kompis i Afrika, och för att förhindra att de använder dessa kan vi tänka oss ett förebyggande krig mot dem. Ett sådant krig skulle även leda till att vi får kontroll över deras olja, men det är såklart bara en positiv bieffekt. Det viktiga är massförstörelsevapnen… och demokratin.

Den andra idén går ut på att dela ut svenska pass till finlandssvenskarna. Då kan vi angripa Finland under förevändningen att våra medborgare behöver beskyddas. Det var precis den taktiken ryssarna använde mot georgierna, vilket visar att man sällan är ensam om en god idé.

Patrik: Eh… okej. Men är den här aggressiva politiken från Ryssland något som har förvånat den svenska försvarsberedningen?

Aron: Ja, det kunde man inte tro om Putin. Han blev ju tidningen Times Man of the Year förra året. Nu blev ju i och för sig Hitler man of the Year 1938 och Josef Stalin blev det året därpå. Sedan har ju Ryssland legat i krig konstant under hela sin historia. Men ändå, man vill ju inte tro illa om folk.
Men vi hade visst fel och Tolgfors gjorde helt rätt i att skjuta upp frågan om försvarets framtid. Det är ingen idé att stressa fram brådskande beslut.