ARON FLAM

“Angående det här med organstölder i Israel så vill jag tala ur hjärtat. Tyvärr har jag inget hjärta – så jag var tvungen att stjäla ett från ett palestinskt barn!”. Så lydde ordalydelsen när jag tog emot priset som årets rookie på Stand-up galan tidigare i höstas. Kanske är det ett roligt skämt oavsett om Israel hade begått det då påstådda brottet eller inte. Jag använder ofta min judiska identitet för att klä skott för alla fördomar som riktas mot judar. Det är ett komiskt trick jag använder mig av för att desarmera dem. Men ibland, alltför ofta tyvärr, överträffar verkligheten dikten.

Jag håller ingen maktapparat särskilt högt och det innefattar den israeliska staten. Men det var inte deras agerande jag upprördes över när Aftonbladet i somras publicerade sin illa komponerade konspirationsteori.

Missförstå mig rätt nu. Att ta organ från döda utan vare sig deras eller deras anhörigas tillstånd är moraliskt fel. Ett vidrigt brott som inte kan ursäktas, inte bör ursäktas, och som de ansvariga bör ställas till svars för.

Jag är dock inte ledsen för att jag kallade Aftonbladet för antisemitisk. Det är jag nämligen fortfarande övertygad om att den är – och då särskilt dess kulturchef Åsa Linderborg.

För faktum kvarstår. Artikeln kopplade ihop en amerikansk jude med den israeliska staten på ett sätt som det inte fanns, och fortfarande inte finns, några som helst bevis för. Vidare tycks detta förfarande ha varit känt sedan tidigare – och dessutom avklarat och förbjudet i israelisk lag sedan tidigare. Det är dessutom så att det drabbade israeler i högre utsträckning än palestinier. Det är alltså inte så att någon mördades för att den israeliska armén skulle kunna skörda organ. Och sist men inte minst så har ingen försäljning förekommit.

Aftonbladet publicerade rykten utan att vederlägga dem och försvarade sig sedan med att säga att de hoppas att debatten nu kan tas upp. Ett lustigt uttalande kan tyckas – med tanke på att Aftonbladet är en journalistisk publikation som själva borde grävt fram det. När det nu till sist kommer fram bevis på att otillbörlig hantering skett är det israelisk TV som kommer med avslöjandet – och som bemödat sig med att hitta bevisen.

Enligt mig är det det yttersta beviset på Aftonbladets egen skuld – som inte har något med organstölder att göra – utan blott ett brott mot god publicistisk sed. Ett brott de antagligen begår varje dag – och kommer att fortsätta göra. Jag hoppas i alla fall att de fortsätter. Vad skulle jag annars kunna bli upprörd över?

Därmed inte sagt att förfarandet med de döda inte var vidrigt. Och även om det inte enligt lag var ett brott så borde det definitivt ha varit det.

Med hopp om en bättre värld,

Aron

Ett återkommande tema var att Jonatan försökte brotta ned Özz - homoerotiska traditioner för en homosocial miljö.

Pojkbandet EMD på sin reunionturné om femtio år.

Och så flyger vi till Bergen på nya äventyr.

Arla i urtid var Arlanda. Det är inte världens bästa bild men jag är inte världens bästa fotograf. Och det har inget med att det var tidigt på morgonen att göra. Som tur är har Özz på sig en reflex som ger bilden lite stjärnglans.

Mer vaken än så här var sedan Jonatan inte under hela turnén - upprätt sovandes.

Vid första anblick en glad snuskig farbror man helst hade sluppit träffa. André Jerman, vår Norske kollega och den fjärde axeln i vår turné: “The Axis of Good”. Om namnet var ett dåligt skämt från början, så blev det om möjligt lite bättre nu - när det plötsligt var fyra axlar - trots att alla vet att axlar ska vara tre.

Men han är stilig i profil. Minst lika stilig som Gardemoen är dyrt - det måste man tillstå. (Och kom inte dragandes med det där jävla jude - snål - så klart att han anmärker på att det är dyrt. Åk till Norge! Känn dig fattig! Om vi svenskar vill ha ett kvitto på att vi lämnat våra “fornstora da’r” bakom oss så är det bara att uppleva Norges andra renässans. Norrmännen har inte haft det så här bra sen strax innan digerdöden.)

Stavanger - vi lyckades med konststycket att göra stand-up för fjorton pers. Och då räknar jag bartendern och fem av Özz familjemedlemmar i denna total. Gick det bra? Bättre för André och Özz än för mig och Jonatan. Hur är det nu man säger? Det var en erfarenhet.

Konsten att fånga Özz i ögonblick han står still - inga - han står aldrig still. Kanske är det som han säger - han är flykting - han vet hur man flyr. Men att inte ens vilja bli fångad på bild? Det är att gå till överdrift. (Ett konststycke jag dock lyckades med - som ni kanske märker nu när detta lilla bildspel är till ända)